Är ni inte färdiga än? Rappa på! Del 1

I en studentkorridor på tredje våningen, någonstans mellan Chalmers och djävulsön, hade en trött humla kurrat ihop sig på en fönsterbräda. Sedan solen hade gått ner ett par timmar tidigare hade den tappat all energi, och det enda som höll den uppe var det faktum att den hade undkommit de köldbitande snöpiskande vindarna och minusgraderna som skulle få pälsen att stelna som istappar. Nu surrade den tyst för sig själv medan den lyssnade på det smattrande ljudet från hundratals tangenttryckningar. Det var ett rofyllt ljud. Kontinuerligt och utan överraskningar. Men det var något som snart skulle förändras. Ikväll skrev nämligen majoriteten av de som bodde i korridoren tenta, och ångesten var på väg att hinna ikapp dem.

-Är ni inte färdiga än? Rappa på!

Patriks röst ekade genom korridoren. Han lät frustrerad och uttråkad. Han verkade ha svårt att hålla fingrarna i styr och styrde stegen mot Torbjörns dörr, som låg längst ner i korridoren. Likt ett uttråkat barn som börjar bråka med sina småsyskon skulle snart Torbjörn få smaka på Patriks tristess.

I köket var Tobias i full färd med att baka baconpaj när han hörde Patriks stämma. Färdiga? funderade han, med vaddå? I samma stund som Patrik började banka på Torbjörns låsta dörr slog det honom. Han hade ju en hemtenta som skulle lämnas in ikväll. Det hade han helt glömt av. Pajen åkte in i ugnen och Tobias skyndade tillbaka till sitt studentrum.

I rum nummer 325 satt de siamesiska tvillingarna Madde och Sofia. De var på gott humör och turades om att trycka på tangenterna. Sedan födseln satt Madde, som var en aning kortare än Sofia, fast med huvudet i Sofias axel. Det kan låta som en jobbig situation, men de hade lärt sig att hantera det och Madde trivdes med att alltid ha en given huvudkudde när det var dags att sova. De hade nu enbart en fråga kvar på tentan och de jublade på kapp med Matilda som satt i ett rum tvärs över korridoren och skrev om utbäldnängspålitästäsk månåpålischm .

Matilda hade dyslexi och examinatorn skulle aldrig lyckas tyda de väl underbyggda slutsatser hon dragit utifrån grundliga analyser av kurslitteraturen och visst inflytande från Charlotte och Jonas som jobbade på studentkåren. Men det var Matilda helt ovetandes om i nuläget. Hon hade fått upp ett riktigt flyt i sitt skrivande och höll ett tempo som skulle utmanat den snabbaste skrivmaskinsskrivaren i världen om det inte vore för att inte ett enda ord var rättstavat. Innan kvällen var slut skulle hon ha nått 345 sidor av otydbar genialitet som hade kunnat bli utgiven av ett bokförlag om någon hade förstått vad Matilda förstod och hade kommit fram till.

Tobias hade nu öppnat vodkaflaskan han förvarade intill sin samling kokböcker och druckit en rejäl klunk. Han var ganska lättpåverkad och började redan känna ruset sprida sig genom kroppen. Detta skulle underlätta tentaskrivandet, eller åtminstone döva ångesten inför den stundande omtentan. Tänk om han kunde få någon annan att skriva tentan åt honom?

Som genom telepati öppnades två dörrar i korridoren exakt samtidigt. Det var Charlotte som glittrade på kapp med en twilightvampyr (fast hon behövde inte solljus för att glittra) och det var Caroline som studsade upp och ner av upphetsning. De tittade på varandra i samförstånd, sedan började de springa runt i korridoren och öppna den ena dörren efter den andra samtidigt som de ropade peppande kommentarer till alla tentaskrivarna.

Patrik hade tröttnat på att banka på Torbjörns dörr. Han hade sett genom nyckelhålet att Torbjörn ändå satt med händerna för öronen och förmodligen inte hörde hans bankande. Nu anslöt han sig till hejaklacken. Men istället för att ropa saker som ”Kämpa på!” eller ”Ni kan klara det!” ropade Patrik:

– Guillou-metoden är bäst! Drick, aspar, drick!

Och åtminstone Tobias lyssnade ju på det rådet. Jag hade försökt bjuda in honom till mitt rum på en shot punsch eller två. Men när jag satt där framför datorn i ett försök att förtränga den rättningshög som sträckte sig från rummets golv till dess tak började jag tvivla. Tobias hade ingått en pakt med mig om att han skulle rätta mina prov och uppsatser om jag skrev hans tenta. Men nu höll jag på att förlora hoppet om att han skulle dyka upp. Det var nog bara påhitt från hans sida, något han sa, men inte menade egentligen. Vad jag inte visste var att Tobias låg däckad i sin lägenhet. Hans låga alkoholtolerans hade fått honom att somna in i den djupa sömn som korridorens husdjur eftersträvade. Så medan modet sjönk i mitt bröst började jag skriva ner den sorgliga historien som nu berättas.

Under tiden ute i korridoren öppnade Charlotte dörren till ett studentrum där det inte skrevs tenta. Det som mötte dem innanför dörren var Pether och Måns som låg och myste i sängen. De hade inte tenta idag utan var lediga. Pether höll just på att samla kraft till att gå upp och blanda ihop lite oboy till sig själv, så när dörren öppnades och de peppande orden började hagla över dem reste han sig slutligen upp från sängen. Måns passade på att be Pether att han skulle hämta oboy åt honom också. Patrik försökte övertyga Pether om att han skulle blanda Minttu i oboyen innan de avlägsnade sig från rummet.

När humlan trodde att det inte kunde bli värre dök Sebastian upp i korridoren. Han var en mycket ensam själ och i desperat behov av en vän. Han kunde tänka sig vem som helst bara han fick tag i en vän. Han började därför knacka på korridorens alla dörrar i tur och ordning och ropa namnen som han läste på namnskyltarna, som satt där för brevbärarens skull. Humlan drog en djup suck, burrade upp pälsen och kröp in bakom en handmålad blomkruka. Där lade han sig till rätta och slöt ögonen.

Fortsättning följer…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *